Jag var tvungen att skriva ett "Bra-inlägg" för att peppa mig själv lite grann innan jag skriver detta. Det är så lätt att bara klappa igenom och inte orka se något positivt alls i livet när vardagen är så jävlig.

   Återigen bråkade sambon och jag. Återigen behandlar han mig som skit, och återigen funderar jag över hur jag kan vara så jävla dum att jag tycker om honom?

Jag får aldrig några svar från honom och jag känner hur han njuter av att se hur jag lider av det. Jag ser den hånfulla blicken i ögat på honom när jag är på väg mot ytterligare ett raseriutbrott över hur illa jag blir behandlad.

Han förklarar sitt beteende mot mig med att han måste tänka på sig själv. Jag förstår inte hur man kan säga så och rättfärdiga att man trampar ner och illvilligt ger sig på någon annan med de medel som man vet skadar mest?! Varifrån kommer den elakheten?

Jag vill gå i parterapi. Det som skrivs om KBT för relationer kunde varit skrivet direkt med erfarenhet från våra samtal och vårt sätt att behandla varandra.

"Samlevnadsproblem innebär här att ett negativt mönster är förhärskande i umgänget. Parterna har litet eller inget utbyte av varandra, de har slutat att visa varandra uppskattning eller respekt och de har slutat att göra trevliga saker tillsammans. De kan ha utvecklat nya behov, var för sig, som inte blir tillfredsställda i relationen.
    Mycket gräl, bråk och kritik kan förekomma. Man kan moltiga. Ofta försöker man styra varandra genom hot och bestraffning. Det är svårt att hantera meningsskiljaktigheter och att lösa problem tillsammans. Resultatet kan bli låsta konflikter och starka känslor av frustration.
    Förväntningarna ställs allt lägre, benägenheten att se illvilja förstärks och de negativa känslorna bli mycket lättväckta. Ständigt missnöje och irritation blir rådande, på bekostnad av positiva och varma känslor." (www.kbt.nu)

Han vägrar! Han säger att allt beror på mitt humör, och jag säger att mitt humör beror på sättet vi behandlar och terroriserar varandra! Jag mår så dåligt över hur min vardag tillsammans med honom är att jag darrar när jag sätter mig i bilen hem. Jag kan inte ens längre tänka neutralt eller positivt utan reagerar instinktivt med att sätta mig i försvarsposition när han säger eller gör nåt (eller inte säger, eller inte gör nåt). Mitt humör är en stressreaktion som heter duga, och han tror att reaktionen försvinner om jag bara äter någon tablett eller får berätta om min barndoms jular (eller vad det nu kan vara som han tror påverkar mig) för en kurator.

  Han vägrar dock inse att det är VI som är problemet till mina problem och han vägrar göra något åt det. Om inte min vardag ändras, kan jag inte få ro att ta tag i och ändra på mina egna tankar, eftersom mina tankar till vardags går åt till att försvara min existens. Det är ingenting jag kan välja bort eftersom behovstrappan enligt Maslow ser ut som den gör. Överlevnad först...

Så vad ska jag göra för att få må bra eftersom han inte vill tillåta mig att få ro i min vardag och även förbättra vår relation?

   Som jag ser det så är det inte värt att satsa på en relation där bara en VILL. Så varför stannar jag? Det enda som kommer att ske om vi inte får hjälp att prata med varandra igen är att det slutar såhär och vi avskyr varandra. Just nu känns det som om att det är det han vill. Han säger att han har gett upp. Jag ser inte att han ens har försökt eftersom han vägrar att prova när det kanske kan finns en lösning? Om det nu hjälper andra, varför skulle det inte hjälpa oss? Så fegt att inte våga prova!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett steg i taget. Det går framåt hela tiden och jag väljer varje steg själv. Visst går det bakåt också, men det känner jag att det får det göra. Till en viss gräns. För därefter kommer den där sköna tanken "Nu får det räcka med bakåt" som aldrig fu...

Högtider såsom jul och midsommar är verkligen tuffa de veckor som barnen är hos pappan. Det är så tomt och tyst, och alla traditioner som upprätthålls för barnens skull blir av underordnad betydelse.   Jag var rädd att denna midsommar skulle bli ...

Hur tar man sig vidare? Hur känner man glädje över att känna glädje igen? Hur blir man som folk igen efter en separation?   Just nu känns det som om det aldrig kommer att finnas någon glädje i mitt liv igen. Jag befinner mig i en svart, smetig ...

Jag valde att skapa en ny kategori i bloggen som jag kallar för "EveryDayLifeOf". Där får allt som händer i min vardag plats. Jag antar att det också är saker som gör mig glad, så innehållet platsar på den här bloggen likväl som allt annat.   Ida...

Så blev det som jag befarat. Sambon orkade inte mer och gjorde slut. På vår semester, efter att vi just åkt 50 mil enkel resa för att hämta hans barn som vi inte sett på evigheter och längtat efter så länge. Då tog det slut.    Mitt självkänsla s...