Ett steg i taget. Det går framåt hela tiden och jag väljer varje steg själv.

Visst går det bakåt också, men det känner jag att det får det göra. Till en viss gräns. För därefter kommer den där sköna tanken "Nu får det räcka med bakåt" som aldrig funnits där tidigare...

Min familj är min stora räddning. De finns där jämnt och jag uppskattar dem mycket. Min underbara lillebror är ett mjukt litet moln som puffar mig framåt och uppåt utan att säga så mycket. Jag tror han förstår...?

Idag åkte vi på premiärtur i hans nyinköpta båt. Innan båtturen kände jag den negativa känslan som gör mig arg och irriterad och otrevlig. Den beror på oro och på att inte ha kontroll. Men sakta men säkert så peppar jag mig själv att släppa kontrollen och "bara glida med". Det är så givande och jag märker att jag ALLTID blir en gladare och mer positiv människa efter att ha "vågat släppa kontrollen".

Här är en bild från vår utflykt idag. Det är när man fastnar i såna här ögonblick, när livet känns harmoniskt och vackert, som jag förstår att jag måste kämpa vidare för att släppa min kontroll. Åh så svårt, men det går! Visst gör det!

I morgon är en dag jag ser fram emot... I morgon tar jag ytterligare ett steg mot det liv jag vill leva. Och jag styr...

Högtider såsom jul och midsommar är verkligen tuffa de veckor som barnen är hos pappan. Det är så tomt och tyst, och alla traditioner som upprätthålls för barnens skull blir av underordnad betydelse.

Jag var rädd att denna midsommar skulle bli dubbelt illa eftersom jag är ensam. Men ack vad jag bedrog mig! Det blev en härlig dag med vänner och bekanta och släkt. Och kanonväder!

Kubb, god mat, god dricka, skratt och härliga samtal. En perfekt midsommar!

Dagen efter åkte vi till Taxinge Slott för att testa på den imponerande buffén av fikabröd och tårtor av alla de slag! Jag har aldrig sett så mycket fikabröd någon gång och tycker att det måste klassas som himmelriket på jorden för oss som gillar att fika! Bilturen dit och hem gav också härliga samtal och känslan av att något fint långsamt växer fram.

Uppkrupen i soffan lät jag mig avnjuta flera timmars småprat om ditt och datt. Så som tjejer bara kan...

Underbara midsommar och underbara vänner. Livet är underbart!

Hur tar man sig vidare? Hur känner man glädje över att känna glädje igen? Hur blir man som folk igen efter en separation?

Just nu känns det som om det aldrig kommer att finnas någon glädje i mitt liv igen.

Jag befinner mig i en svart, smetig sörja av gamla minnen, grusade förhoppningar och trasiga känslor. Jag har svårt att förstå hur jag någonsin skall känna mig glad igen. Kunna skratta med hjärtat. Men jag förstår också att så här mår alla som separerar, och att det är helt normalt att känna så i den här fasen.

Jag frågade en vän hur man gör, hur man tar sig vidare och ser ljuset. Svaret blev; styrfart framåt och blicken mot framtiden.

För mig innebär att hålla styrfart acceptans av det som är. Att acceptera sin tillvaro som den är, varken mer eller mindre. Att flyta med utan att lägga för stor vikt vid allt som sker. Att gå utan att rusa, att gå utan att stanna. Att gå framåt i nuet.

Det är en ny tanke. Och en ny känsla. En känsla av...lugn? En svår balansgång mellan att stå och rusa som varit mina tidigare sätt att tackla livet. Men något som verkar kunna kännas...behagligt. Vad skönt det vore om livet var behagligt!

Acceptans. Lev i Nuet. Styrfart framåt. Vad framtiden lägger för min blick vet jag inte än. Idag är i fokus idag.

Jag valde att skapa en ny kategori i bloggen som jag kallar för "EveryDayLifeOf". Där får allt som händer i min vardag plats. Jag antar att det också är saker som gör mig glad, så innehållet platsar på den här bloggen likväl som allt annat.

Idag handlar EveryDayLifeOf om min äldsta sons fotbollscup som gick av stapeln i Norrköping idag. 2000 barn och 197 anmälda lag kämpade tappert om målen, och jag blev så himla engagerad att jag skäms så här i efterhand. Jag stod nämligen vid sidlinjen och hojtade som vilken tränare som helst; "Bra!!! Kämpa!!! Jobba hem!!! På boll!!!" osv. Äldsta sonen hade fått privilegiet att stå i mål för sitt lag och jag befarade att hans lilla oförmåga att hålla fokus skulle dra laget i fördärvet, men ack vad jag bedrog mig.

Min lilla telning gjorde utsparkar som gjort Ravelli mållös och räddade bollar på löpande band. Oj så himla duktig han var, och oj vad stolt jag var där jag tittade på (förlåt vrålade på) vid sidan.

Efter tre matcher spelade hade de vunnit två och förlorat en. Ett utmärkt resultat av de små gullungarna som kämpade på för första gången mot andra lag. Med diplom och godis som pris för väl utfört dagsverke for de hemåt, trötta men mycket lyckliga. Och vi föräldrar kan bara konstatera att livet handlar om att se hur barnen utvecklas och stärks i sin egen person. Jag kan bara hoppas att jag hinner före min egen lilla son till att känna mig som en fantastisk människa och en härlig person. För det vill jag lära mina barn att bli!