Hur tar man sig vidare? Hur känner man glädje över att känna glädje igen? Hur blir man som folk igen efter en separation?

Just nu känns det som om det aldrig kommer att finnas någon glädje i mitt liv igen.

Jag befinner mig i en svart, smetig sörja av gamla minnen, grusade förhoppningar och trasiga känslor. Jag har svårt att förstå hur jag någonsin skall känna mig glad igen. Kunna skratta med hjärtat. Men jag förstår också att så här mår alla som separerar, och att det är helt normalt att känna så i den här fasen.

Jag frågade en vän hur man gör, hur man tar sig vidare och ser ljuset. Svaret blev; styrfart framåt och blicken mot framtiden.

För mig innebär att hålla styrfart acceptans av det som är. Att acceptera sin tillvaro som den är, varken mer eller mindre. Att flyta med utan att lägga för stor vikt vid allt som sker. Att gå utan att rusa, att gå utan att stanna. Att gå framåt i nuet.

Det är en ny tanke. Och en ny känsla. En känsla av...lugn? En svår balansgång mellan att stå och rusa som varit mina tidigare sätt att tackla livet. Men något som verkar kunna kännas...behagligt. Vad skönt det vore om livet var behagligt!

Acceptans. Lev i Nuet. Styrfart framåt. Vad framtiden lägger för min blick vet jag inte än. Idag är i fokus idag.