Ett steg i taget. Det går framåt hela tiden och jag väljer varje steg själv.

Visst går det bakåt också, men det känner jag att det får det göra. Till en viss gräns. För därefter kommer den där sköna tanken "Nu får det räcka med bakåt" som aldrig funnits där tidigare...

Min familj är min stora räddning. De finns där jämnt och jag uppskattar dem mycket. Min underbara lillebror är ett mjukt litet moln som puffar mig framåt och uppåt utan att säga så mycket. Jag tror han förstår...?

Idag åkte vi på premiärtur i hans nyinköpta båt. Innan båtturen kände jag den negativa känslan som gör mig arg och irriterad och otrevlig. Den beror på oro och på att inte ha kontroll. Men sakta men säkert så peppar jag mig själv att släppa kontrollen och "bara glida med". Det är så givande och jag märker att jag ALLTID blir en gladare och mer positiv människa efter att ha "vågat släppa kontrollen".

Här är en bild från vår utflykt idag. Det är när man fastnar i såna här ögonblick, när livet känns harmoniskt och vackert, som jag förstår att jag måste kämpa vidare för att släppa min kontroll. Åh så svårt, men det går! Visst gör det!

I morgon är en dag jag ser fram emot... I morgon tar jag ytterligare ett steg mot det liv jag vill leva. Och jag styr...

Så blev det som jag befarat. Sambon orkade inte mer och gjorde slut. På vår semester, efter att vi just åkt 50 mil enkel resa för att hämta hans barn som vi inte sett på evigheter och längtat efter så länge. Då tog det slut. 

Mitt självkänsla satte stopp för mina verkliga känslor och allt var bara svart. Som vanligt. Men jag tyckte verkligen inte att han kunde begära att jag skulle följa med till hans ex släkt för att fika med dem och prata gamla minnen... Det har jag fått bekräftat att det är en begäran som inte är nåt man behöver gå med på som ny sambo. Han hade kunnat göra det besöket på en egen resa, och inte på vår semesterresa...men det fanns ingen förståelse för det. Så han gjorde slut eftersom han inte stod ut med mitt humör längre.

Jag flyttade en halvtimme efter att vi kommit hem från katastrofresan. Hem till mina föräldrar. Med mina barn. Helkaos, men jag tålde verkligen inte att han stod och använde mina svagheter mot mig, som jag berättat för honom i förtroende, i en ordstrid. Och dessutom ljög. Bägaren rann över, jag slog sönder ett vinglas och drog.

Nu är det fredag, två dagar sedan katastrofresan. Jag har betalat honom hälften av hotellkostnaden för resan, jag letar nytt boende och har ett drömboende inom räckhåll. Idag tvingade jag mig att göra något kul med barnen eftersom deras semester förstörts helt, så vi åkte till busfabriken i Norrköping. Stora killen hade en kompis med sig och hade jätteroligt. Lillkillen hade med sig mormor och mig i släptåg och vi hade också toppenkul!

Det som kändes som mest fantastiskt, var att jag inte en enda gång kände ångest över någonting på resan! Jag har bara upplevt den känslan ett par gånger under de första dagarna med tabletterna, men idag kändes det som att känslan kom inifrån mig. Ett lugn och en långsamt bubblande förnöjsamhet. Jag hoppas verkligen att känslan består och att jag kan fortsätta att känna empati som jag gör nu. Då är livet faktiskt värt att leva en stund till.

Vi får se vart livet tar vägen de närmaste dagarna. Livet är nytt nu. Jag har mått dåligt ett bra tag och nu känns det som om jag surfar på mina egna val och beslut. En fantastisk känsla att få besluta själv, om mig själv, för mig själv!

Det har hänt en hel del sedan jag skrev sist. Det viktigaste av allt är att jag har varit på läkarbesök vid stans öppenvårdsteam (psykiatri) och fått en läkarkontakt, som jag känner är fantastisk.

Tack vare läkarkontakten har jag även fått en medicin utskriven som hjälper mot mina tvära humörssvängningar som bara blivit värre och värre det senaste året. Och jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för att ha fått den medicinen. Den har vänt mitt liv från natt till dag, och givit mig känslan av att jag faktiskt har ett liv att leva!

Medicinen har givit mig möjligheten och energi att ta tag i min dåliga självkänsla ytterligare, och jag lusläser just nu boken "Komma på bättre tankar" av Åsa Palmkron, som även den är helt fantastisk!

Jag vill ge alla er som precis som jag har kämpat och kämpat för att få må bra under så många år, ett råd. GE ALDRIG UPP DIG SJÄLV! Gå vidare tills du får den hjälp du behöver, för den FINNS! Bara du orkar fortsätta att söka den!

Jag var tvungen att skriva ett "Bra-inlägg" för att peppa mig själv lite grann innan jag skriver detta. Det är så lätt att bara klappa igenom och inte orka se något positivt alls i livet när vardagen är så jävlig.

   Återigen bråkade sambon och jag. Återigen behandlar han mig som skit, och återigen funderar jag över hur jag kan vara så jävla dum att jag tycker om honom?

Jag får aldrig några svar från honom och jag känner hur han njuter av att se hur jag lider av det. Jag ser den hånfulla blicken i ögat på honom när jag är på väg mot ytterligare ett raseriutbrott över hur illa jag blir behandlad.

Han förklarar sitt beteende mot mig med att han måste tänka på sig själv. Jag förstår inte hur man kan säga så och rättfärdiga att man trampar ner och illvilligt ger sig på någon annan med de medel som man vet skadar mest?! Varifrån kommer den elakheten?

Jag vill gå i parterapi. Det som skrivs om KBT för relationer kunde varit skrivet direkt med erfarenhet från våra samtal och vårt sätt att behandla varandra.

"Samlevnadsproblem innebär här att ett negativt mönster är förhärskande i umgänget. Parterna har litet eller inget utbyte av varandra, de har slutat att visa varandra uppskattning eller respekt och de har slutat att göra trevliga saker tillsammans. De kan ha utvecklat nya behov, var för sig, som inte blir tillfredsställda i relationen.
    Mycket gräl, bråk och kritik kan förekomma. Man kan moltiga. Ofta försöker man styra varandra genom hot och bestraffning. Det är svårt att hantera meningsskiljaktigheter och att lösa problem tillsammans. Resultatet kan bli låsta konflikter och starka känslor av frustration.
    Förväntningarna ställs allt lägre, benägenheten att se illvilja förstärks och de negativa känslorna bli mycket lättväckta. Ständigt missnöje och irritation blir rådande, på bekostnad av positiva och varma känslor." (www.kbt.nu)

Han vägrar! Han säger att allt beror på mitt humör, och jag säger att mitt humör beror på sättet vi behandlar och terroriserar varandra! Jag mår så dåligt över hur min vardag tillsammans med honom är att jag darrar när jag sätter mig i bilen hem. Jag kan inte ens längre tänka neutralt eller positivt utan reagerar instinktivt med att sätta mig i försvarsposition när han säger eller gör nåt (eller inte säger, eller inte gör nåt). Mitt humör är en stressreaktion som heter duga, och han tror att reaktionen försvinner om jag bara äter någon tablett eller får berätta om min barndoms jular (eller vad det nu kan vara som han tror påverkar mig) för en kurator.

  Han vägrar dock inse att det är VI som är problemet till mina problem och han vägrar göra något åt det. Om inte min vardag ändras, kan jag inte få ro att ta tag i och ändra på mina egna tankar, eftersom mina tankar till vardags går åt till att försvara min existens. Det är ingenting jag kan välja bort eftersom behovstrappan enligt Maslow ser ut som den gör. Överlevnad först...

Så vad ska jag göra för att få må bra eftersom han inte vill tillåta mig att få ro i min vardag och även förbättra vår relation?

   Som jag ser det så är det inte värt att satsa på en relation där bara en VILL. Så varför stannar jag? Det enda som kommer att ske om vi inte får hjälp att prata med varandra igen är att det slutar såhär och vi avskyr varandra. Just nu känns det som om att det är det han vill. Han säger att han har gett upp. Jag ser inte att han ens har försökt eftersom han vägrar att prova när det kanske kan finns en lösning? Om det nu hjälper andra, varför skulle det inte hjälpa oss? Så fegt att inte våga prova!

Fy fan vilket jävla liv jag lever!

Min osäkerhet på mig själv kräver att andra på bra sätt bekräftar mig. Jag behöver få känna att mina frågor, mina åsikter och mitt liv är värt något. Så att jag, som lever mitt liv genom andras, även kan tycka att så är det, och kanske vilja jobba ditåt själv.

Så vad händer när mina frågor ignoreras, mina åsikter viftas bort, mitt jag blir trampat på och min personlighet blir smutskastad?

Jag blir så jävla förbannad att jag inte vet var jag ska ta vägen! Varför skall jag behöva ta så mycket skit som jag innerst inne känner att jag inte är värd! Varför ska jag låta mig bli trampad på, nerskitad och nedvärderad till något värre än lort?

Varför kan inte min fråga bli besvarad på ett sansat och omtänksamt sätt? Varför äger inte jag rätten att bli mänskligt behandlad, när jag behöver det som mest!?

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det som bäst."

Varför är jag inte värd mer i dina ögon. Varför utsätter du mig för ditt elaka sätt? Varför kan du inte låta mig vara en människa med problem istället för att kalla mig för ett psyksjukt problem inför alla du känner?!

---

senare...

Många varför. Men det största frågetecknet rör väl varför jag tillåter mig att bli behandlad så här? Varför tycker jag inte att jag kan ha det bättre än så här?

Fyra inlägg på en gång kan tyda på att jag har ett behov av att få lufta mina tankar...

Jag har mått så dåligt så länge nu att det är dags att jag faktiskt låter de positiva tankarna få luft. De måste få luft under vingarna för att kunna göra någon skillnad. De måste få energi till att ta död på alla de elaka tankar som snurrat så länge, och som snurrar fortfarande i mitt huvud.

Jag vill nu! Jag vill kunna ändra mitt sätt att tänka. Jag behöver stöd och jag tror att jag har hittat en väg. Jag tänker kämpa nu!