Ett steg i taget. Det går framåt hela tiden och jag väljer varje steg själv.

Visst går det bakåt också, men det känner jag att det får det göra. Till en viss gräns. För därefter kommer den där sköna tanken "Nu får det räcka med bakåt" som aldrig funnits där tidigare...

Min familj är min stora räddning. De finns där jämnt och jag uppskattar dem mycket. Min underbara lillebror är ett mjukt litet moln som puffar mig framåt och uppåt utan att säga så mycket. Jag tror han förstår...?

Idag åkte vi på premiärtur i hans nyinköpta båt. Innan båtturen kände jag den negativa känslan som gör mig arg och irriterad och otrevlig. Den beror på oro och på att inte ha kontroll. Men sakta men säkert så peppar jag mig själv att släppa kontrollen och "bara glida med". Det är så givande och jag märker att jag ALLTID blir en gladare och mer positiv människa efter att ha "vågat släppa kontrollen".

Här är en bild från vår utflykt idag. Det är när man fastnar i såna här ögonblick, när livet känns harmoniskt och vackert, som jag förstår att jag måste kämpa vidare för att släppa min kontroll. Åh så svårt, men det går! Visst gör det!

I morgon är en dag jag ser fram emot... I morgon tar jag ytterligare ett steg mot det liv jag vill leva. Och jag styr...